Genom familjens arbete och kontakt med socialtjänsten har jag mött mängder med människor som har varit med om hemska saker. En av dom vanligaste är denna historia:

En kvinna blir uppvaktad. Groomad. Hon tänker att han är för bra för att vara sann. Utan att förstå att han är det. Sen börjar kontrollen. Kontakten med familj och vänner skärs av. Och samtidigt sker normaliseringen. Det onormala blir normalt. Det kan tex vara att bli förnedrad, kallad saker eller att bli våldtagen. Sådana saker blir normalt. Och om hon trots det känner att det är fel och vill bryta sig ut ur relationen börjar det verkliga helvetet. Varje år dör kvinnor som lämnat sådana här män. Sen har vi allas reaktioner. ”Varför gick du inte tidigare?” Och allas oförmåga att förstå att hon trots allt älskar sin förövare. Det är klart hon gör. Det är en del av hans grooming. Vilket gör att hon känner skuld när det är han som borde göra det.

Jag har hört så många varianter av denna historia. Jag skrev tom en pjäs om det som heter Big Ben. Det var 2005 och Johanna Sällström och Martin Jonsson spelade det ohälsosamma kärleksparet som Andreas Svensson Rothlin så ömt regisserade.

Det är så länge sen jag skrev den. Och ingenting verkar ha hänt sen dess.

Jag önskar att alla lär sig om normaliseringsprocessen. Att ni känner igen den. Att ni förstår att förövare av alla sorter använder den. Män som slår och våldtar närstående använder den. Män med makt som Harvey Weinstein använder den. Pedofiler som Michael Jackson och Viljo Nousiainen använde den.

Och han vars fru jag som fick mig att skriva den här texten, använder den. Som fick en kvinna att lämna sitt liv och arbete för att flytta till kärleken i Sverige men som istället fick ett slavliv och nu fruktar att förlora sitt barn.

Jag är så jävla arg.

Jag önskar att Big Ben föll ur tiden. Blev en omodern pjäs.